Kort kärlkirurgihistorik

Björn Wiklund

Kärlkirurgi är en ung specialitet och kärlkirurgen behandlar huvudsakligen stopp i artärerna, orsakade av arterioskleros, eller dess motsats sjukliga artärutvidgningar, aneurysm.

Även om det dokumenterats kärlkirurgiska insatser ända sedan antiken så var det då uteslutande i form av blodstillning. Enstaka heroiska och mer eller mindre framgångsrika försök att behandla aneurysm gjordes av bl a engelsmännen John Hunter på 1700-talet och av Astley Cooper på tidigt 1800-tal men det krävdes bättre bedövningsmetoder och sterilitet för att kärlkirurgi som vi känner den i dag skulle utvecklas.

Tekniken för kärlsutur och kärlanastomos beskrevs av fransk-amerikanen Alexis Carrel, som belönades med nobelpris 1912. Han visade på försöksdjur också att man kunde bevara och transplantera organ. Det skulle dock dröja ett halvsekel innan de immunologiska mekanismerna var klarlagda så att transplantation på människa blev praktiskt möjligt. Med viss rätt kan man kalla Carrel för ”kärlkirurgins fader”.

 

Med anamnes och klinisk undersökning kommer man långt i diagnostik av kärlsjukdomar, men i och med att angiografi infördes i slutet av 1920-talet blev det möjligt att i detalj lokalisera hinder och aneurysm och därmed planera ingreppen bättre.

För att avlägsna hinder ur artärbanan måste kärlen stängas av och då finns risk för att blodet koagulerar i artärerna. I mitten av 1930-talet renframställdes det koagulationshämmande ämnet heparin, varvid stora insatser gjordes av kemisten Erik Jorpes på Karolinska institutet. Heparin används sedan dess både vid artärkirurgi och vid förebyggande och behandling av trombos i venerna.

Embolier, lösryckta bitar blodkoagel, från hjärtan med förmaksflimmer kan hamna var som helst i artärbanan men vanligast är nedre extremiteten och då särskilt i ljumsken. Redan tidigt 1900-tal opererades sådana embolier genom insnitt lokalt och utplockande av embolin. Einar Key, professor på KI och överläkare på Maria sjukhus i Stockholm, publicerade ett flertal sådana ingrepp och operationen kallades av vissa för ”The swedish operation”. Amerikanen Thomas Fogarty uppfann 1969 en tunn kateter försedd med en uppblåsbar ballong i änden och med hjälp av denna kateter kan embolier enklare och skonsammare elimineras både ur armar och ben. Denna ballongkateter inspirerade också utvecklingen av endovaskulär kärlkirurgi.

Arterioskleros i nedre extremiteten kan leda till försämrad gångförmåga, svår värk och i värsta fall amputation av benet. I slutet av 1940-talet utvecklades kärlproteser av syntetmaterial, som fungerade bra för att leda blodet förbi hinder i aorta och bäckenartärerna.  Vid samma tid visade fransmannen Jean Kunlin att v saphena magna kunde användas med gott resultat för att överbrygga stopp i benets artärer. Genom dessa framsteg kunde man hjälpa patienter med ocklusiv benartärsjukdom och kärlkirurgin började expandera. I Sverige etablerades kärlkirurgi brett från mitten av 1960-talet.

Sven-Ivar Seldinger, en svensk radiolog, beskrev 1952 en metod som på en enkelt och genialt sätt förenklade möjligheten att föra in tunna katetrar i blodbanan. Detta i kombination med utvecklingen av ballongkatetrar blev på 1960-talet starten på den endovaskulära eran inom kärlkirurgin då Charles Dotter (”den endovaskulära kärlkirurgins fader”) visade att man med små ballonger kan vidga förträngningar och passera korta ocklusioner i kärlen. Med hjälp av små metallnät förhindrar man kärlen att reockludera. Metoden är så skonsam att patienten ofta kan gå hem samma dag som han behandlats.

Aortaaneurysm ökade under 1900-talets sista årtionden kunde också opereras med ersättning av det sjuka aortapartiet med syntetgraft. Förekomsten minskar nu, troligtvis pga avtagande cigarrettrökning. En enastående teknologisk utveckling har gjort att man efter en pionjärinsats av ukrainaren Nicolai Volodos på sent 1980-tal kan införa syntetiska aortagraft från ljumsken och på så sätt behandla bukaortaaneurysm (”EVAR”) utan öppen och för patienten krävande operation.